Symptom

Har patienten hosta och slembildning i luftvägarna i flera månader och minst två år i följd används beteckningen kronisk bronkit. Om patienten inte bara har symptom utan vid ett lungfunktionsprov också visar sig ha en irreversibel obstruktion är det frågan om kronisk obstruktiv lungsjukdom. Till sjukdomen kan också beroende på sjukdomens svårighetsgrad höra andfåddhet.

Förändringar i luftrören och symptom som hör ihop med bronkit uppstår till en början i långsam takt. De är kroniska och behöver i motsats till yrkesastma inte stå i direkt tidsmässig förbindelse med arbetsdagar. Å andra sidan kan det vara så att kronisk obstruktiv lungsjukdom konstateras först då personen redan har lämnat arbetslivet på grund av t.ex. sjukdomar i stöd- och rörelseorganen. Då kan man bli tvungen att i efterskott bedöma den arbetsrelaterade exponeringens andel som sjukdomsalstrare.

Orsaker

Den huvudsakliga orsaken till kronisk bronkit och obstruktiv lungsjukdom är långvarig tobaksrökning; långvarig exponering för damm (både organiskt och oorganiskt damm) och rök kan dock antingen ensamma eller i förening med tobaksrökning orsaka kronisk luftrörskatarr.

Som exempel på branscher där det har visat sig finnas större risk för att insjukna i bronkit är gruv-, gjuteri-, varvs-, järn- och stålindustri, lantbruksarbete och pappers- och textilarbete.

För att en arbetsrelaterad sjukdom skall uppkomma bör exponeringen vara långvarig, ibland kan också upprepade kortvarigare exponeringar för höga koncentrationer ha betydelse. Enligt en finländsk undersökning visade det sig att risken att insjukna i kronisk bronkit var dubbelt större hos de byggnadsmålare och timmermän som i över tjugo år hade sysslat med målningsarbete.

Undersökningar

Det finns inga entydiga kriterier för att påvisa arbetsrelaterad bronkit och obstruktiv lungsjukdom. En yrkessjukdom bör dock enligt definitionen i huvudsak bero på ett agens som finns i arbetsmiljön. I fråga om bronkit innebär detta tillräckliga epidemiologiska bevis på risken för kronisk luftrörskatarr eller obstruktiv lungsjukdom i anslutning till arbetet och dessutom tillräckliga bevis på individuell exponering.

För att påvisa individuell exponering kan arbetshygieniska utredningar som har gjorts på arbetsplatsen användas. Om sådana inte är tillgängliga kan exponeringen bedömas utifrån allmänna uppgifter om branschen och den enskildes arbetshistoria. Övriga lungsjukdomar bör uteslutas och det får på samma gång inte finnas finnas flera orsaker till bronkit. I praktiken innebär detta vanligen att rökning utesluter diagnostisering av yrkesbronkit.

Vid diagnostik av arbetsrelaterad bronkit används bl.a. följande undersökningsmetoder: lungfunktionsprov, lungbild eller datortomografi. Vid behov görs också bronkoskopi med tagning av provbitar på slemhinnorna i luftrören eller lavageprov från luftrören. Eftersom det inte finns exakta kriterier för en arbetsrelaterad sjukdom krävs det att det på individnivå finns ett orsakssamband som kan bedömas av en grupp bestående av sakkunniga vid Arbetshälsoinstitutet.

Behandling och rehabilitering

Den viktigaste behandlingen vid arbetsrelaterad bronkit är att minska arbetsrelaterad exponering genom att förbättra arbetsförhållandena. Den övriga behandlingen följer de allmänna behandlingsprinciperna för kronisk luftrörskatarr och obstruktiv lungsjukdom. Om lungfunktionen inte har försämrats påverkar sjukdomen vanligen arbetsförmågan endast i en liten utsträckning. Vid obstruktiv lungsjukdom kan arbetsförmågan bedömas inte bara med vanliga lungfunktionsprov utan också med ett kliniskt belastningsprov och uppföljning av andningsgaserna. Rehabilitering övervägs vanligen först när lungfunktionen påtagligt har försämrats.