Med belastningsskador avses besvär med nervvävnad, senor och övriga anatomiska strukturer, som typiskt uppstår till följd av frekvent upprepade arbetsrörelser. Vanligen drabbar belastningsskadorna de övre extremiteterna.

År 2002 anmäldes 1 360 nya fall av belastningsskador i de övre extremiteterna till registret för yrkessjukdomar, vilket är 28 procent av alla fall av yrkessjukdomar. Av belastningsskadorna var 21 procent senskideinflammationer, 42 procent epikondyliter, två procent slemsäcksinflammationer och 35 procent övriga skador.

Vid en granskning av olika yrken visade det sig att det uppkom flest belastningssjukdomar inom livsmedelsbranschen, där arbetsuppgifterna inom produktionen vanligen består av ensidigt repetitivt arbete.

Senskideinflammation

Senskideinflammation (tenosynovit) är en inflammation i en senskida eller senhinna som omger senan (synovialhinnan).

Den inflammerade senhinnan blir svullen och kan orsaka en förträngning i senskidan. Senskideinflammationer med förträngning förekommer vanligen i fingrarnas böjsenor och kallas triggerfinger (tendovaginitis stenosans).

En stenosering av senskidan hos senorna som fäster vid tummens långa flexormuskel och korta extensormuskel kallas de Quervain’s sjukdom.

Med diagnosen peritendinit avses en inflammation i senans paratenonium och muskelsenfästen.

Senskideinflammationen är lokaliserad till handledens senskidor och synovialhinnan, peritendinit är lokaliserad till armbågstrakten.

Riskfaktorer för inflammationer i senskidor och senhinnan är arbeten som kräver högrepetitiva arbetsrörelser, kompressionskraft och böjningar av handleden. Risken blir större om arbetsrörelserna är både repetitiva och kräver stor kompressionskraft.

Epikondylit

Med epikondylit avses en inflammation i överarmens epikondyl. För lateral epikondylit används ofta benämningen tennisarmbåge. Med lateral epikondylit avses ett smärttillstånd som är lokaliserat till det laterala muskelfästet för handledens och fingrarnas sträckmuskler i armbågen. Vid medial epikondylit (golfarmbåge) är smärtan i sin tur lokaliserad till det ställe där böjarmusklerna fäster (inre epikondylen). Smärta uppkommer särskilt vid aktiv muskelspänning.

Tennisarmbåge

Riskfaktorer för tennisarmbåge är särskilt rörelser där handleden och fingrarna böjs och sträcks i samband med att ett stadigt grepp tas om någonting och där underarmen vrids. Risken ökar om stadiga grepp förenas med repetitiva arbetsrörelser eller böjd handled. Vissa idrottsgrenar som belastar de övre extremiteterna (t.ex. tennis) kan eventuellt öka risken för att insjukna. Det saknas dock ännu tillräckligt med kunskap om hur stor risken är jämfört med de belastningsfaktorer som orsakas av arbete.

Symptom på tennisarmbåge är smärta som lokaliseras till armbågens utsida i samband med aktiviteter, särskilt om underarmen hålls rak samtidigt som patienten tar ett stadigt grepp om någonting. Enligt de allmänt godkända kriterierna förutsätter diagnosen att patienten har lokal palpationsömhet över benknölen på armbågens utsida och smärta när handleden sträcks ut mot ett motstånd. Diagnosen epikondylit ställs utifrån kliniska fynd. Av en röntgenbild framgår inte särskilt mycket data trots att det går att se förkalkningar i området för muskelfästet. Det viktigaste ur differentialdiagnostisk synvinkel är att utesluta en inklämning av en djup förgrening av radialisnerven (Frohs syndrom), där den maximala smärtpunkten finns lägre ner under supinatormuskelkanten.

Karpaltunnelsyndrom

Med karpaltunnelsyndrom avses en inklämning av medianusnerven. Till symptomen hör domningar och känselstörningar i tumme, pekfinger och mittfinger.

Karpaltunnelsyndromet är till sitt förlopp ofta varierande och kan bero på ett flertal individuella faktorer och belastningsfaktorer. Ett obehandlat, långt framskridet karpaltunnelsyndrom kan leda till en bestående muskelatrofi och känselstörningar i medianusregionen.

Orsaker och exponeringstid

Kända riskfaktorer för karpaltunnelsyndrom är kraftanvändning av handen, repetitiva arbetsrörelser och böjda handledsställningar i samband med ett kläm- eller pincettgrepp samt vibration som överförs till händerna. Belastningsfaktorerna blir särskilt skadliga om de är kombinerade. Individuella faktorer som gör att man lättare utsätts för karpaltunnelsyndromet är graviditet, diabetes, hypotyreos, ledgångsreumatism och njursjukdomar.

Förekomst som yrkessjukdom

Karpaltunnelsyndromet förekommer hos 2–4 procent av befolkningen. Tio procent av befolkningen har domningar i händerna. Karpaltunnelsyndrom har ersatts som en yrkessjukdom sedan år 2003 och uppgifter om dess förekomst som en yrkessjukdom håller ännu på att samlas in.

Karpaltunnelsyndrom ersätts som en yrkessjukdom om arbetstagarens arbete under en lång tid innan symtomen framträder, åtminstone under ett halvt år, har inneburit handledsrörelser som avviker från handledens normalställning och belastar handleden.

Ytterligare faktorer som talar för att ett karpaltunnelsyndrom bör ersättas som en yrkessjukdom är att arbetet har inneburit upprepade handleds- och handrörelser och användning av vibrerande arbetsredskap. Det räcker inte med en typisk sjukdomsbild, ett beslut om yrkessjukdom bör grunda sig på en diagnos som verifierats genom ENMG eller operativa ingrepp. Det faktum att en patient har symptom i båda handlederna stödjer inte rätten att få ersättning.

Beslut om att ersätta karpaltunnelsyndrom som en yrkessjukdom har fattats i fråga om köttstyckare, plåtslagare och murare samt arbetstagare vid löpande band inom förpackningsbranschen och industrin. Sedvanligt kontors- eller städarbete har oftast inte lett till sådana besvär som kan ersättas som en yrkessjukdom.

Symptom

Vid karpaltunnelsyndrom har patienten domningar i fingrarna I–III. Patienten kan på ett enkelt sätt beskriva sina symptom med hjälp av en ritad bild av handen. Symptomen förvärras ofta på natten. De lindras genom att patienten skakar liv i handen. Patienten kan också ha smärta i handregionen och känna att handen är fumlig och kraftlös. Utöver känselstörningar kan patienten också ha störningar i muskelfunktionerna och svaghet i tummen och vid pincettgrepp.

Undersökningar

De basala undersökningarna vid karpaltunnelsyndrom görs inom företagshälsovården eller primärvården. Diagnosen ställs på basen av symptombilden och kliniska test (Phalens och Tetros test, känsel i handen, atrofi av thenarmuskulaturen, tumstyrka). För att bekräfta diagnosen kan det göras en ENMG-undersökning. Om karpaltunnelsyndromet föranleder diagnostiska problem går det att konsultera polikliniken för arbetsmedicin.

Rehabilitering

Skenbehandling har gett goda resultat vid karpaltunnelsyndrom och också förbättrat funktionsförmågan. Det enklaste sättet att behandla ett karpaltunnelsyndrom i den initiala fasen är ofta att använda skena nattetid. Undersökningar har även visat att steroidinjektioner är effektiva vid behandlingen av karpaltunnelsyndrom, i synnerhet om orsaken till besvären uppträder temporärt, t.ex. vid graviditet. Om patienten uppvisar tecken på en skada i medianusnerven, har muskelatrofi eller känselbortfall bör behovet av kirurgiska ingrepp bedömas.