Fallbeskrivning: Problem med inomhusluften kan lösas med multiprofessionellt samarbete

Vårt objekt var en hälsovårdsbyggnad från 1990-talet, där arbetstagarna hade uppvisat symptom som kopplats till inomhusluften. Det hade gjorts flera olika undersökningar i byggnaden, vilka bland annat hade uppvisat mikrobskador i ytterväggarnas isolering och ytskador på golven. På grund av symptomen och de konstaterade skadorna hade byggnaden genomgått en omfattande renovering, där bland annat fasaderna och väggisoleringen, ventilationen samt golv- och takytorna hade förnyats.

Arbetstagarnas symptom hade fortsatt efter renoveringen, varför ytterligare undersökningar hade gjorts. Inget avvikande hade dock påträffats och orsaken till symptomen hade inte fått någon förklaring.

Fastighetsägaren och arbetstagarna hade tröttnat på att problemet drog ut på tiden, vilket också störde arbetet. Dessutom hade misstankar väckts att den genomförda renoveringen inte varit tillräcklig, utan att någonting hade blivit olagat. Fastighetsägaren och arbetstagarna hade också olika uppfattningar om tillräckligheten av undersökningarna som hade gjorts efter renoveringen.

Problemet löstes inte och ett dödläge har uppstått. De som var ansvariga för fastigheten hade gett upp, eftersom de inte visste vad som borde göras eller repareras för att minska symptomen hos arbetstagarna. Man ville inte dra igång reparationer utan grunder, men en rivning av byggnaden hade övervägts. Även arbetarskyddsmyndigheten hade ingripit i situationen.

När problemet drog ut på tiden och misstron växte beställde fastighetsägaren en utredning av Arbetshälsoinstitutet för att få en opartisk helhetsbild och en lösning på problemet.
 

Vår multiprofessionella grupp utvärderade byggnadens historia, renoverings- och undersökningsuppgifter, användarnas iakttagelser, uppfattningar och önskemål samt symptomläget. Gruppen bestod av en byggteknisk expert, en expert på inomhusluft, en läkare och en arbetsgemenskapsexpert.

Centrala problem som iakttogs:

• fokus på symptom i hanteringen av ärendet
• oklart vilka roller och ansvar de olika aktörerna hade
• brist på förtroende mellan parterna
• rädsla och oro för att bli sjuk och för ”vad som hade blivit kvar i konstruktionen trots reparationerna”.

Utgående från utvärderingen föreslog man ett tillvägagångssätt i etapper för att lösa problemet med hjälp av den multiprofessionella gruppen.

Inom gruppen ansvarade den byggtekniska experten och experten på inomhusluft för utvärderingen av byggnadens tekniska skick och inomhusluftens kvalitet, läkaren för utvärderingen av hälsoeffekterna och stödet av arbetshälsovårdens verksamhet, och arbetsgemenskapsexperten för stödet av inomhusluftgruppens verksamhet och kommunikation.

Arbetet inleddes med inomhusluftgruppens möte. På mötet gick man igenom rollerna och ansvaren för dem som deltog i inomhusluftgruppens arbete samt planerade det fortsatta arbetet. Man fäste särskild uppmärksamhet vid planeringen av kommunikationen. Dessutom gick man igenom vilka mål inomhusluftgruppens medlemmar hade och konstaterade att de skilde sig ganska mycket från varandra. Man fastställde dock de gemensamma målen, vilka var:

• bedömning av hur tillräckliga redan gjorda reparationsåtgärder var
• utredning av orsakerna till arbetstagarnas symptom
• säkrande av arbetstagarnas arbetsro

Vid sidan av stödet för arbetet i inomhusluftgruppen gjorde man undersökningar som rörde byggnaden. Byggnaden undersöktes med hjälp av metoder för konditionsbedömning, uppföljningsmätningar och termografikartläggning. Därtill tog man luft-, material- och ytprover för att fastställa mikrober, lättflyktiga organiska föreningar (VOC), formaldehyd och industriella mineralfibrer.

Målet med undersökningarna var att komplettera uppgifter som saknades och bekräfta eller utesluta saker som arbetstagarna lyft fram eller saker som oroade dem. Undersökningsresultaten utvärderades med beaktande av uppgifter som arbetshälsovården hade gett.

I byggnaden konstaterades inga fuktproblem, skador eller föroreningskällor, så det fanns inga förhållanden som avvek från det normala eller som skulle utgöra en hälsorisk.

I byggnaden konstaterades dock missförhållanden förknippade med ventilationens funktion och värmeförhållandena, vilka kan försämra inomhusluftens kvalitet och vara en bidragande orsak till problemen och symptomen.

Utmaningen med rapporteringen var att man inte hade konstaterat några avvikande förhållanden eller någon hälsorisk och därför inte kunde anse byggnaden i sig vara orsaken till symptomen.
I rapporteringen kom vi fram till följande tillvägagångssätt för att stärka enigheten i inomhusluftgruppen:

1. Man gick först igenom undersökningsresultaten i stora drag i inomhusluftgruppen.
2. På inomhusluftgruppens möte bestämde man hur resultaten ska rapporteras enhetligt, och att man ska förbereda sig omsorgsfullt inför responsmötet som ordnas för arbetstagarna.
3. I inomhusluftgruppen funderade man på förhand ut frågor som resultaten kunde tänkas väcka hos arbetstagarna.
4. Frågorna sammanställdes till en lista, varefter man tillsammans diskuterade och kom fram till en gemensam ståndpunkt och ett gemensamt svar inom gruppen.
5. Man kom också överens om vem som hade ansvaret för att besvara frågorna på responsmötet.

Respons- och diskussionsmötet för arbetstagarna delades in i två delar. I den första delen redogjorde man för undersökningarnas resultat och deras betydelse för hälsan. Efter redogörelsen av resultaten berättade inomhusgruppens medlemmar om de planerade fortsatta åtgärderna och reparationerna samt ståndpunkten hos arbetsplatsens enhetsledning.

I den andra delen gick man igenom frågor i ett paneldiskussionsformat. Arbetstagarna ombads först självständigt överväga det som de hade hört och sedan anteckna frågor som väcktes. Frågorna ställdes anonymt till panelen, där fastighetsägaren, arbetsskyddet, representanter för förmän och arbetshälsovården samt representanter för Arbetshälsoinstitutet besvarade dem. Frågorna var i stor utsträckning de som inomhusluftgruppen hade förväntat sig att arbetstagarna skulle ställa, så panelisterna var väl förberedda på att besvara även ganska svåra frågor.

Fyra månader efter responsmötet för personalen bad man om respons per telefon av fastighetsägaren samt representanter för användarna, arbetshälsovården och lokaltjänsterna. Utgående från responsen vi fick hade situationen lugnat sig och arbetsron återfunnit sig. Varken inomhusluftgruppen eller arbetshälsovården hade kontaktats angående inomhusluften igen. Arbetshälsovården hade också utvecklat sina tillvägagångssätt gällande inomhusluft.

Under utredningen samarbetade den multiprofessionella expertgruppen med inomhusluftgruppen som haft ansvar för byggnaden. Arbetet med inomhusluftgruppen visade sig vara en väsentlig del av lösningen på problemet med inomhusluften. Föydligandet av samarbetet, de gemensamma målen, tillvägagångssätten och kommunikationen mellan medlemmarna i inomhusluftgruppen hade en betydande inverkan på lösningen av problemet.
Enligt vår uppfattning lyckades vi, eftersom

• inomhusluftgruppens samarbete och kommunikation stöddes och utvecklades.
• I byggnaden gjordes extra undersökningar som visade att de genomförda reparationerna hade lyckats och var tillräckliga, vilket eliminerade osäkerheten kring sakerna som hade orsakat oro.
• Man hittade bidragande orsaker till arbetstagarnas symptom och vidtog åtgärder för att eliminera dem.
• De olika parterna upptäckte vikten av ”ett gemensamt språk” och hur flerdimensionell saken var.