Läkaren som stödjare av arbetsförmågan

När du har studerat avsnittet Läkaren som stödjare av arbetsförmågan kan du:

1. Identifiera din nuvarande uppfattning om arbetsförmåga och arbetsoförmåga och hur din egen uppfattning påverkar ditt eget agerande.
2. Förstå i vilken kontext av stöd för arbetsförmågan du arbetar i ditt kundarbete vid respektive tidpunkt; dvs. om du ska göra en bedömning av arbetsförmågan, stödja och främja arbetsförmågan eller båda.
3. Utreda vem som härnäst använder information om (den återstående) arbetsförmågan, funktionsförmågan eller (en del av) arbetsoförmågan samt vilken information och vilka slutsatser läkaren behöver i beslutsfattandet i följande skede i detta sammanhang.
4. Ta ställning till en ansökan om invalidpension i samband med socialförsäkringen i ditt utlåtande samt beskriva hur personens skada eller sjukdom har orsakat eller orsakar arbetsoförmåga.
5. Ta ställning i dina utlåtanden till en persons arbetsförmåga för arbetskraftstjänsterna och huruvida den arbetssökandes skada eller långvariga sjukdom avsevärt minskar dennes möjligheter till sysselsättning.
6. Säkerställa med personen själv att tillstånd för överföring av eventuella känsliga uppgifter existerar.
7. Utarbeta ett B-utlåtande eller ett annat medicinskt utlåtande om stöd för arbetsförmågan och sysselsättningen.

En förutsättning för att verkställandet av stödet för arbetsförmågan ska lyckas och för att de eftersträvade effekterna ska uppstå är ett tätare samarbete mellan olika aktörer än tidigare. Trots att digitala verktyg gör det enklare än tidigare att ordna multiprofessionella möten, kan det i läkarens arbete finnas väldigt lite arbetstid och praktiska möjligheter reserverat för sektorsövergripande samarbete. Läkaren är en efterlängtad samarbetspartner: både personer i arbetsför ålder och andra yrkesutbildade inom social- och hälsovården och rehabiliteringspersonal önskar att läkarna ska ha kunnande och delta i samarbetet.

I det egna arbetet ska läkaren mera medvetet än tidigare identifiera i vilken kontext läkaren agerar. De huvudsakliga kontexterna är:

1. bedömning av arbetsförmågan
2. stöd för arbetsförmågan och fortsatt arbete, dvs. stöd för rehabilitering (inklusive stöd för sysselsättning).

Läkaren bör förstå vad hen behöver eller får berätta om en persons arbetsoförmåga eller arbetsförmåga i olika sammanhang för att detta ska stöda personens eget arbetsmål.

Arbetsförmågan bedöms alltid i förhållande till på förhand fastställda gränser. Bedömningen av arbetsförmågan kan behöva göras utifrån arbetsoförmåga på grund av sjukdom, lyte eller skada i förhållande till kriterierna för till exempel sjukdagpenning, rehabiliteringstjänst och rehabiliteringsförmån, invalidpension eller rehabiliteringsstöd. Efter en långvarig frånvaro är läkarens uppgift också att bedöma den återstående arbetsförmågan för att utreda möjligheterna att återvända till arbetet. Man kan bli tvungen att bedöma arbetsförmågan i förhållande till ett kommande yrke eller de hälsomässiga förutsättningarna för ett yrke.

Läkaren kan vara en del av ett multiprofessionellt team för att bedöma de arbetslösas återstående arbetsförmåga och möjligheterna till återsysselsättning. Dessa team är till exempel social- och hälsocentralens team (social- och hälsocentral) som stöder arbetsförmågan eller teamet för den sektorsövergripande samservicemodellen som främjar sysselsättningen (TYM, tidigare TYP).

Läkarens roll i att stödja rehabilitering och sysselsättning omfattar långsiktig uppföljning av multiprofessionell rehabilitering och rehabiliteringsprocesser. Det lönar sig att arbeta sektorsövergripande, antingen i par eller i team. Rehabiliteringskunder och arbetssökande önskar att även läkaren deltar i mellanbedömningen av rehabiliteringsprocessen. Till skillnad från bedömningen av arbetsförmågan har villkor eller gränser inte fastställts på förhand, utan situationen bedöms i förhållande till den plan för stöd för rehabilitering, arbetsförmåga eller sysselsättning som gjorts upp tillsammans med personen. Då granskas till exempel

• hur de tidigare uppställda målen och de planerade tjänsterna har förverkligats,
• hur arbets- och sysselsättningsförmågan har utvecklats,
• hur samordningen av de planerade tjänsterna har fungerat,
• hur utkomsten har ordnats under rehabiliteringstiden,
• vilka möjligheter att återvända till arbetet eller få sysselsättning har erbjudits,
• vilka stödmetoder för anpassning av arbetet eller annan sysselsättning som är möjliga.

Vid behov preciseras den tidigare planen och man kommer överens om en ny tidpunkt och ett nytt sätt för uppföljning.

Vilken information och i vilka situationer kan läkaren dela information med andra aktörer?

När du endast arbetar inom hälso- och sjukvården och den tillhörande (funktionsförmåga)rehabiliteringen kan du bedöma och beskriva både arbets- och funktionsförmågan. Uppgifter om funktionsförmågan är hälsouppgifter. Om du har en persons tillstånd att dela dennes hälsouppgifter (Kanta-fullmakt), får uppgifterna delas med olika aktörer inom hälso- och sjukvården, till exempel mellan företagshälsovården och social- och hälsocentralen.

När du samarbetar med socialförsäkringen är en förutsättning för att ansöka om tjänster och förmåner ofta ett men som orsakas av sjukdom och som orsakar nedsatt funktionsförmåga (FPA) eller risk för arbetsoförmåga (pensionsanstalter). Som läkare måste du känna till vilken typ av tjänst eller förmån som söks. Ta vid behov reda på kriterierna för den tjänst eller förmån som söks med hjälp av andra yrkesutbildade personer. Gör en bedömning av funktions- och arbetsförmågan. I ditt utlåtande kan du också utnyttja information och bedömningar som sammanställts av andra yrkesutbildade. Beskriv ditt ställningstagande i förhållande till kriterierna för den tjänst eller förmån som ansökan gäller. I samband med ansökan ber socialförsäkringsanstalten personen själv om tillstånd att använda dennes uppgifter. Se mer i avsnittet För vad måste läkaren skriva ett B-utlåtande?

När du arbetar med arbetskraftstjänsterna ska du komma ihåg att känsliga uppgifter om till exempel sjukdomar och deras behandling och rehabiliteringen, kan endast delas i den utsträckning som är nödvändig med tanke på den uppgift som behandlas och vad personen ger tillstånd till. Ta ställning till personens arbetsförmåga och huruvida den arbetssökandes skada eller långvariga sjukdom avsevärt minskar dennes möjligheter till sysselsättning. Utlåtandet kan vara ett B-utlåtande eller ett annat fritt formulerat medicinskt utlåtande. Läs mer i avsnittet Bedömning av arbetsförmågan i förhållande till det ansökta yrket. För ett skriftligt tillstånd att lämna ut uppgifter mellan myndigheter kan man till exempel använda FPA:s blankett Y100.

Mer information om begäran om samtycke finns på FPA:s webbplats.

Stöd för arbetsförmåga och sysselsättning i praktiken – Mottagningssituation 1

En medelålders kvinna har sökt sig till mottagningen eftersom hon vill veta om det arbete som erbjuds henne är lämpligt.

När läkaren frågar om personens livssituation beskriver personen att hen har en högskoleexamen, men att hen inte har arbetat inom branschen på över fem år. Hon beskriver också hur hennes humör långsamt försämrades under arbetslösheten: "Jag fick ingenting gjort eller allt kändes som ett tvång." Från arbetskraftstjänsterna hade hon hänvisats till arbetsverksamhet i rehabiliteringssyfte, där hon hade fått ett sådant aktiverande program och kamratstöd som hon ansåg vara viktigt för sin egen rehabilitering.

Nu hade man i arbetsverksamheten i rehabiliteringssyfte erbjudit möjligheten att diskutera sysselsättningsmöjligheterna med en arbetstränare. Hon erbjöds möjlighet till en arbetsintervju för ett förpacknings- och chaufförsarbete. Jobbet skulle vara heltidsarbete och nu funderar hon på ”om hon orkar”.

Av Kanta-anteckningarna framgår att personen har konstaterats ha medelsvår depression för drygt ett år sedan och att läkemedelsbehandling har inletts. Annars är hon frisk. Personen berättar att hon använder medicinering och att hon fått en del hjälp av den. Dessutom berättar hon att hon sover bättre.

Läkaren diskuterar depressionen, dess nuvarande symtom och läkemedelsbehandlingen med personen och konstaterar att den för närvarande inte verkar vara ett hinder för sysselsättningen i den planerade arbetsuppgiften. Den antidepressiva medicineringen som används är inget hinder för att köra bil. Personen påpekar att hon inte vill att hennes depression ska nämnas för arbetstränaren eller de som representerar arbetsplatsen hon överväger. Hon förklarar att långtidsarbetslösa redan behandlas "som andra klassens medborgare" och att hon inte längre vill ha en "stämpel i pannan". Läkaren noterar att kvinnan är lämpad för att söka det erbjudna jobbet, det vill säga det planerade förpacknings- och chaufförsarbetet.

Bedömning av arbetsförmågan i förhållande till det ansökta yrket

Inom arbetskraftstjänsterna utreds med vilka tjänster de kan svara på den arbetssökandes behov och främjas sysselsättningen bäst. Det är bra om läkaren kommer ihåg att enligt lagen om arbetskraftsservice ska den arbetssökande i regel kunna ta emot heltidsarbete och söka fyra arbetsplatser per månad. Om den arbetssökande inte förmår göra det ska denne på begäran lämna in ett läkarutlåtande om sitt hälsotillstånd till arbetskraftstjänsterna.

Av utlåtandet ska framgå en bedömning av sjukdomens inverkan på arbetsförmågan och hur länge den varar och på begäran även diagnosuppgifter med ICD-koder som påverkar arbetsförmågan. Dessutom ska man i utlåtandet beskriva vård- och rehabiliteringsbehoven, såsom sjukdomsbaserad frånvaro, yrkesinriktad rehabilitering, multiprofessionell bedömning av arbetsförmågan och/eller pensionsutredning. Överflödiga andra hälsouppgifter såsom sjukdomshistoria, diagnoser och behandling, ska inte anges.

Inom arbetskraftstjänsterna granskas arbetsförmågan i förhållande till sökandens ansökta yrken och den återstående arbetsförmågan. Kom ihåg att fråga personen vilka yrken hen söker för tillfället. I utlåtandet till arbetskraftsservicen ska läkaren ta ställning till sökandens arbetsförmåga och om personen klarar av heltidsarbete i de yrken som söks. Man kan be om en bedömning av arbetsförmågan i förhållande till ett kommande yrke eller de hälsomässiga förutsättningarna för ett yrke. Utlåtandet kan vara ett B-utlåtande eller ett annat fritt formulerat medicinskt utlåtande. Även gemensamt utvecklade blanketter är i användning. Tillstånd att förmedla uppgifter utanför hälso- och sjukvården begärs skriftligen till exempel på FPA:s Y100-blankett.

Läs mer om utlämnande av uppgifter på FPA:s webbplats via följande länkar:

• Den nya samtyckesblanketten underlättar informationsutbytet mellan myndigheterna | FPA
• Rätt att få uppgifter | Partner | FPA

Beskrivningar av olika yrken och information om vilka fysiska, psykiska, sociala och andra egenskaper som behövs i ett yrke finns till exempel i ISCO (International Standard of Occupations) -yrkesklassificeringen och hos Yrkesinfo.

Arbetsförmågan förstås på många olika sätt i vardagsspråket, arbetsplatsernas verksamhet, i officiella dokument och vetenskaplig litteratur. Det finns ingen gemensam tolkning av arbetsförmågan som social- och hälsovården, företagshälsovården, de som genomför rehabilitering, sysselsättningsstödet, försäkringsanstalterna, arbetstagarna och arbetsgivarna kan stödja sig på. Även representanter för olika vetenskaper betonar olika saker i arbetsförmågan. Härnäst presenteras tre omfattande modeller för arbetsförmågebegreppet.

1. Övergripande modell

Inom välfärdsområdets eller social- och hälsocentralens område kan arbetsförmågan granskas på befolkningsnivå till exempel enligt den kanadensiska forskargruppens övergripande modell, som beskrivs på bild 1.

2. Modellen Hållbar sysselsättning

Enligt den nederländska forskargruppen (van der Klink m.fl. 2016; Järvikoski m.fl. 2018) innebär hållbar sysselsättning (sustainable employability) förmåga och möjlighet att få arbete, behålla arbetet och avancera i arbetslivet. Dessutom innebär det förhållanden där arbetstagaren har möjlighet att göra en fullvärdig arbetsinsats och samtidigt trygga sin hälsa och sitt välbefinnande. I den här modellen är sjukdomen eller skadan inte föremål för särskilt intresse, men vid behov säkerställs att kontakten med hälso- och sjukvården fungerar. Utgångspunkten är att varje person som vill ha arbete är arbetsförmögen för något arbete om det planeras enligt dennes behov och tillräckligt stöd ges. Individen förstås som en aktör vars mål definierar lösningarna.

När arbetsförmåga och sysselsättning stöds enligt denna modell, ligger fokus särskilt på faktorer på arbetsmarknaden som hindrar arbetsförmågan från att förverkligas, arbetsorganisationernas praxis och hur arbetsförmågan realiseras i praktiska situationer, det vill säga arbetstagarens prestationer och möjligheter att utveckla sin karriär. Åtgärder som förbättrar arbetsförmågan hos en person som arbetar eller ska sysselsättas integreras i arbetsgemenskapens organisationsstruktur, arbetsplanering (till exempel arbetsprocesser och anpassning av arbetet) och personalutbildning. Enligt modellen strävar man efter att säkerställa att arbetstagarnas kompetens och funktionsförmåga är tillräckliga i förhållande till arbetet. Det är ändamålsenligt att bedöma arbetsförmågan endast i situationer i det verkliga livet där individen är en del av sin arbetsgemenskap.

3. Arbetsuppgiftsspecifik arbetsförmåga (specifikt begrepp för arbetsförmåga)

I denna modell har en svensk forskare (Bild 2, Tengland 2011, 2013) lyft fram arbetsförmågebegreppet med fokus på meningsfullheten och kompetensen i arbetet, som både yrkes- och arbetslivsfärdigheter och som individens egna tillgångar.

Vid bedömningen av en arbetslös persons arbetsförmåga strävar man efter att bedöma sysselsättningsförmågan. Läkaren och teamet eller nätverket för multiprofessionellt stöd för arbetsförmågan som arbetar med läkaren kan utnyttja de omfattande strukturerna ovan. Till exempel vilken kompetens och arbetsförmåga personen har enligt den uppgiftsspecifika struktureringen av arbetsförmågan och vad som borde stärkas med tanke på det yrke eller den arbetsuppgift hen söker.

Arbetskraftsmyndigheten ska ha tillgång till aktuell information om personens arbets- och funktionsförmåga som beskriver nuläget, och denna information använder arbetskraftsmyndigheten vid bedömningen av personens möjligheter att få arbete, behålla sitt arbete och avancera i arbetslivet. Enligt sjukförsäkringslagen är en försäkrad person arbetsoförmögen om hen inte kan utföra sitt vanliga arbete eller arbete som är nära jämförbart med det på grund av sjukdom. I regel bedöms en arbetslös persons arbetsförmåga för det arbete från vilket hen har blivit arbetslös och för ett nära jämförbart arbete. Arbetsförmågan hos en kund som länge varit arbetslös kan också bedömas för annat arbete som med beaktande av kundens utbildning, yrkesskicklighet och arbetshistoria kan anses vara hens vanliga eller jämförbara arbete. Enligt lagen har en arbetssökande inom arbetskraftstjänsterna ett skydd för yrkesskicklighet i tre månader i början av arbetssökandet, vilket innebär att hen endast är förpliktad att söka arbete inom sin egen bransch. Därefter ska den arbetssökande ansöka om allt arbete som hen kan utföra.

Ett läkarutlåtande om arbetsförmågan kan påverka den sökandes arbetssituation så snart arbetslösheten börjar. Om läkaren till exempel har konstaterat att en person är arbetsoförmögen för sitt eget arbete, börjar man inom arbetskraftstjänsterna i första hand fundera på ett nytt yrke som lämpar sig för den arbetssökande. Om den inte hittas utifrån befintlig kompetens måste man fundera på omskolning till exempel genom yrkesinriktad rehabilitering.

I rollen som läkare betonas traditionellt utarbetande av skriftliga utlåtanden, såsom B-utlåtanden. När en kund ansöker om ett B-utlåtande, utkomststöd och rehabiliteringstjänster betonas bedömningen av arbetsoförmåga eller risk för arbetsoförmåga på grund av sjukdom, lyte eller skada (medicinsk uppfattning om arbetsförmåga). Särskilt nyutexaminerade läkare upplever att det är svårt att skriva läkarutlåtanden.

Bedömning av arbetsförmågan i praktiken – Mottagningssituation 2

34-åriga Jari har bokat en mottagningstid på 20 minuter till läkaren vid social- och hälsocentralen. Ankomstorsaken till besöket är ryggsmärta.

Innan mottagningsbesöket granskar läkaren kort Jaris tidigare sjukdomshistoria i patientdatasystemet och Kanta-systemet. Det finns inga tidigare besök på grund av ryggsymtom. Läkaren fäster uppmärksamhet vid att besök relaterade till mental hälsa och missbrukshistoria hade nämnts.

Läkaren kallar Jari till mottagningen. Hen noterar att Jari stiger upp från stolen utan besvär och rör sig normalt. Jaris utseende är vårdat och snyggt.

Under besöket ställer läkaren frågor om orsaken till att söka vård (tar anamnes). Jari berättar att ryggsmärtan redan är bättre. Det främsta problemet är nu att studierna inte löper smidigt. Studierna gick någorlunda när han var närvarande på plats, men distansstudierna har inte fungerat alls. Jari berättar att handledaren rekommenderade en läkarbedömning.

Läkaren drar snabbt en slutsats av situationen. Ankomstorsaken är utredningar av inlärningsförmågan som kräver att man sätter sig in i den tidigare sjukdomshistorian. Läkaren förklarar för Jari att läkaren ska sätta sig in i den tidigare sjukdomshistorian och studiernas förlopp samt anknytningen till arbetslivet. Bedömningen kan eventuellt kräva 2–3 besök som tar cirka 40–60 minuter. Eventuellt behövs också preciserande tilläggsutredningar beroende på anteckningarna i den tidigare sjukdomshistorien. Läkaren föreslår att de använder resten av denna mottagningstid för att allmänt beskriva situationen och att därefter agera på det sätt som föreslås ovan och boka en ny tid. Läkaren frågar om detta passar. Jari berättar att han behöver ett utlåtande till arbetskraftstjänsterna om denna plan. Och i övrigt är planen helt bra, men han funderar på fortsättningen av utkomsten.

Läkaren kommer att tänka på att en socialarbetare eller samordnare för arbetsförmågan kan göra en intervju angående utbildning och arbetshistoria. Vid behov kunde de också hjälpa i frågor som gäller utkomst. Passar detta för Jari? Jari blir lättad över att han samtidigt får svar på frågan om utkomst.

Enligt läkarens anvisningar reserveras en ny tid enligt områdets praxis för samordnaren för arbetsförmågan, hälsovårdaren som ansvarar för hälsoundersökning för arbetslösa samt läkaren själv. Dessutom reserverar läkaren tid för sig själv för skriftligt arbete för att sätta sig in i sjukdomshistorien. Vid behov kan man bli tvungen att beställa uppgifter från tidigare vårdande instanser, rådgivningen och skolhälsovården.

Efter mottagningen skriver läkaren i patientdatasystemet att en bedömning av arbetsförmågan och planering av stödet för arbetsförmågan har inletts.

Bedömning som stöd för beslutsfattande om tjänster och förmåner

Generellt sett är hälso- och sjukvårdens uppgift i att stödja arbetsförmågan enligt servicesystemets definition att dokumentera diagnosen, bedöma och beskriva arbetsförmågan och dess prognos i förhållande till kända arbetsrelaterade krav. I praktiken beskriver läkaren arbetsoförmågan och den återstående arbetsförmågan. Vid bedömningen av arbetsförmågan måste läkaren agera lika noggrant, systematiskt och professionellt som vid utförandet av andra arbetsuppgifter. Läkarutlåtandet är en expertutlåtande där läkaren personligen intygar att uppgifterna är korrekta. Varje bedömning av arbetsförmåga är i praktiken en individuell process. Bedömningen ska göras med respekt för personens integritet med beaktande av faktorer och förhållanden från fall till fall. Bedömningen ska vara tydlig, öppen och begriplig ur personens perspektiv. Läkaren måste också kunna redogöra för kriterierna för den tjänst eller förmån som ansöks om.

Alla sjukdomar påverkar inte arbetsförmågan. Och omvänt vet vi att fullständig inaktivitet eller passiv vila vid många besvär och sjukdomar kan hindra eller fördröja återhämtningen. Att arbeta kan stödja rehabiliteringen till exempel för en långtidsarbetslös. En enskild sjukdoms inverkan på arbetsförmågan är individuell. Även samverkan mellan många sjukdomar och personens funktionsförmåga måste bedömas individuellt. Andra faktorer som påverkar arbetsförmågan är till exempel personens motivation till sysselsättning, ålder, kompetens, användning av rusmedel, pendlingsområde, arbetsresor och andra utmaningar i livssituationen. Vid bedömningen av arbetsförmågan speglas förändringen i personens funktionsförmåga alltid mot arbetslivet, det yrke hen söker eller det befintliga arbetet och arbetsplatsen. Vid bedömningen av sysselsättningen beaktas också personens möjlighet till sysselsättning till exempel på deltid eller heltid.

Information utifrån en självbedömning ingår i bedömningen av och stödet för arbetsförmågan

Personerna kan bedöma sin egen funktions- och arbetsförmåga med flera olika mätare. Använd validerade objektiva mätare för att mäta funktions- och arbetsförmågan. Information om mätarna finns i TOIMIA-nätverkets databas. Det är viktigt att personen själv aktivt deltar i bedömningen av sin funktions- och arbetsförmåga. Personens uppfattning om sina egna besvär och deras inverkan på personens funktions- och arbetsförmåga har en central ställning. Ta alltid med personens egen uppfattning eller enkätresultat om deras arbetsförmåga i diskussionen. Personens egna åsikter och enkätresultaten kan stå i konflikt med varandra.

Kundupplevelser av arbetsförmågebedömning

Tjänsterna och förmånerna stöder personens handlingsförmåga. När man agerar behovsbaserat strävar man efter förutsägbarhet och transparens. Ur användarnas synvinkel bör tjänsterna vara mer begripliga än i nuläget. Även om man i läkarutlåtandena måste betona sjukdomar och arbetsoförmåga, vill personen i processen för stöd för arbetsförmågan diskutera helhetssituationen i sitt eget liv och bli beaktade som en helhet, inte bara som en rygg- eller mentalvårdsfråga. Vid mötena betonas vikten av mötet och även bedömningen av vad personen kan och klarar av att göra.

Vikten av sektorsövergripande och multiprofessionell bedömning

Se videon om bedömning av sektorsövergripande och multiprofessionell arbetsförmåga i läkarens arbete. Videons längd är 4 minuter och 17 sekunder.

I de västerländska socialskyddssystemen har läkarna fått en central roll som portvakter för sjuk- och invaliditetsförmåner, även om förmånsbesluten fattas på administrativa grunder. Personer i arbetsför ålder behöver i samband med stödet för arbetsförmågan och sysselsättningen läkarutlåtanden under sjukdoms- och rehabiliteringsperioden som bilaga till sina ansökningar om utkomstförmåner och rehabilitering. Ett B-läkarutlåtande behövs alltså för att ansöka om socialförsäkringsförmåner. Sådana är till exempel sjukdagpenning och partiell sjukdagpenning, medicinsk eller yrkesinriktad rehabilitering, rehabiliteringsstöd eller invalidpension.

B-utlåtandet är ett expertutlåtande där läkaren bedömer kundens hälsotillstånd samt arbets- och funktionsförmåga. I utlåtandena om arbetsförmåga bör tyngdpunkten flyttas från bedömning av arbetsoförmåga till bedömning och beskrivning av arbetsförmåga. I ett utlåtande ska arbetsförmågan konkret bindas till arbetslivet och de begränsningar i personens funktions- och arbetsförmåga som framkommer vid mottagningen. Bedömningen av arbetsförmågan vid ett mottagningsbesök har sina begränsningar, och det går exempelvis inte att göra observationer om personens verkliga dagliga funktioner eller arbetsprestationer. Det lönar sig för läkaren att utnyttja andra experters undersökningsresultat och bedömningar i sin bedömning. Läkaren gör en bedömning och ett sammandrag utifrån journalhandlingarna, en intervju och en klinisk undersökning.

Fundera på vem och för vad utlåtandet görs och beskriv i utlåtandet så bra som möjligt i bedömningssituationen vad personen är kapabel att göra. Läkarna måste göra många utlåtanden i sitt eget arbete och i vardagens brådska kan det bli oklart varför de görs. Ditt utlåtande är ett sätt att stöda arbetsförmågan, rehabiliteringen och sysselsättningen hos den person som besökt mottagningen.

Anvisningar för att göra ett B-utlåtande finns här: Så här skriver du ett B-utlåtande | Samarbetspartner| FPA 

Utbildningar för yrkesutbildade om FPA:s förmåner hittar du här: FPA:s utbildningar för yrkesutbildade personer | Samarbetspartner| FPA 

FPA har sammanställt en kompakt helhet om rehabilitering som också uppdateras regelbundet. Via webbskolan kan du bekanta dig med enskilda FPA-tjänster eller förmåner. Om du vill kan du bekanta dig med FPA:s webbskola om rehabilitering.

Beaktande av mottagarens behov när ett utlåtande utarbetas

Den behandlande läkaren beskriver i B-utlåtandet de begränsningar i funktions- och arbetsförmågan som en sjukdom orsakar baserat på

• personens egen berättelse om sin sjukdomshistoria
• patientjournalen
• information från olika källor och andra experters beskrivningar av funktions- och arbetsförmågan
• läkarens egna fynd och observationer.

Av utlåtandet ska framgå varifrån varje enskild uppgift har erhållits. Läkaren skriver expertutlåtandet, men deltar inte i förmånsbeslutet. Försäkringsläkarna vid arbetspensionsanstalterna har till uppgift att fastställa om de medicinska kriterierna för den förmån som söks uppfylls. Vid FPA fastställer försäkringsläkarna i regel inte alla enskilda fall utan drar upp riktlinjer för medicinska frågor och ger vid behov försäkringsmedicinska bedömningar på begäran.

Beviljandet av en förmån grundar sig alltid på en ansökan som personen själv har skrivit. Till ansökan bifogas läkarens B-utlåtande och andra nödvändiga handlingar. FPA och pensionsförsäkringsanstalterna beslutar om beviljande av rehabiliteringstjänster, -förmåner eller invalidpensionsförmåner för personer i arbetsför ålder. Det är bra om läkaren i praktiken vet att besluten inom socialförsäkringen inte enbart är medicinska. En expertläkare, jurist och en sakkunnig vid FPA eller arbetspensionsanstalten ska på ett tillförlitligt sätt kunna bedöma personens arbets- och funktionsförmåga utifrån ett B-utlåtande av den behandlande läkaren. I beslutet om erhållande av förmån beaktas dock även andra omständigheter beroende på vilken förmån det är fråga om. I avgörandena eftersträvas rättvisa och jämlikhet. Ett beslut fattas alltid av försäkringsanstalten, inte av en enskild expertläkare. Beslutet påverkas av försäkringsanstalternas gemensamma ersättningspraxis.

Arbetsoförmåga under sjukdagpenningsperioden

Syftet med FPA:s sjukdagpenning är att ersätta inkomstbortfall på grund av arbetsoförmåga som varar mindre än ett år. Rätten till sjukdagpenning eller partiell sjukdagpenning uppkommer för den tid då personen är förhindrad att utföra sitt arbete på grund av arbetsoförmåga till följd av sjukdom.

En självrisktid har fastställts för sjukdagpenningsperioden (vanligen 1+9 dagar, för en FöPL-försäkrad företagare 1 sjukdag och för en LFöPL-försäkrad företagare 1+3 dagar). I kollektivavtalen har man kunnat komma överens om annan praxis. Efter självrisktiden betalar FPA sjukdagpenning i högst 300 dagar. Enligt sjukförsäkringslagen betalas sjukdagpenning eller partiell sjukdagpenning för tiden för arbetsoförmåga med undantag av den dag då arbetsoförmågan började och de nio närmast följande vardagarna. Löntagaren har enligt arbetsavtalslagen rätt att få lön för sjukdagpenningens självrisktid.

En mottagare av arbetslöshetsförmån (arbetslöshetsdagpenning, arbetsmarknadsstöd) som blivit arbetsoförmögen har rätt till arbetslöshetsförmån för sjukdagpenningens självrisktid (arbetslöshetslagen 1290/2002 3 kap. 3 § 4 mom.). En förutsättning är att personen inte får någon annan lagstadgad ersättning som motsvarar dagpenningen och inte heller får lön för sjukdomstiden av arbetsgivaren. Även för arbetslösa personer är det skäl att göra en bedömning av sjukfrånvaron och upprätta ett sjukintyg enligt samma principer som för förvärvsarbetande. Arbetslöshetsförmåner betalas endast för viss tid och sjukdagarna förbrukar i övrigt dagar från arbetslöshetsförmånen.

_{Bild 3. Arbetsoförmåga under sjukdagpenningsperioden.}

Grunden för bedömning av arbetsoförmåga ändras efter sjukdagpenningsperioden från yrkesbaserad arbetsoförmåga till allmän arbetsoförmåga.

Vid bedömningen av arbetsförmågan ska man också stödja den återstående arbetsförmågan, personens resurser och handlingskraft. I det försäkringsrättsliga systemet definieras dock arbetsoförmåga eller risk för arbetsoförmåga till följd av sjukdom, lyte eller skada i utlåtandet. Läkarens roll är samtidigt alltså att stöda rehabiliteringen och beskriva arbetsoförmågan vilket kan kännas motstridigt i läkarens praktiska arbete. När utlåtanden utarbetas för aktörer som behöver dem kan läkaren bli tvungen att tänka på hur saken formuleras för att till exempel inte oavsiktligt kränka personen. Å andra sidan kan ett dåligt upprättat B-utlåtande leda till att den sökta tjänsten eller förmånen förkastas och i värsta fall till en försäkringsrättslig besvärsspiral. Läkarens utlåtanden får inte enbart grunda sig på personens egen berättelse.

Som läkare måste du först fundera på vilken förmån eller tjänst som söks med utlåtandet. I det finländska socialförsäkringssystemet avser sjukdomsbaserad verksamhet att en person har konstaterats lida av en sjukdom, ett lyte eller en skada som försämrar funktionsförmågan och som försvårar förmågan att klara sig i arbetet och därmed leder till nedsatt arbetsförmåga.

Vad betyder allmän och yrkesbaserad arbetsoförmåga?

Yrkesbaserad arbetsoförmåga gäller för alla under sjukdagpenningsperioden (Tabell 1). Detta innebär att man under FPA:s sjukdagpenningsperiod bedömer den yrkesbaserade arbetsoförmågan hos alla. Med vanligt och jämförbart arbete vid bedömning av arbetsoförmåga avses det arbete som en person huvudsakligen har utfört.

Efter sjukdagpenningsperioden, dvs. om arbetsoförmågan varar över ett år, ändras grunden för bedömningen av arbetsoförmågan från yrkesbaserad till allmän arbetsoförmåga. Undantag görs om personens arbetskarriär är lång och sammanhängande och sökanden har fyllt 60 år. Då granskas arbetsförmågan ytterligare på ett mer yrkesbaserat och djupgående sätt. Ålder, utbildning och yrkeskunskap samt tidigare arbete får en större betydelse i bedömningen av arbetsförmågan ju äldre pensionssökande det är fråga om. Även i situationer där en person under sitt anställningsförhållande inom den offentliga sektorn har blivit oförmögen för sin tjänst eller sitt arbete på grund av sjukdom, lyte eller skada för minst ett år tolkas arbetsoförmågan yrkesbaserat efter sjukdagpenningsperioden. Arbetstagare i arbetsavtalsförhållande hos staten, kommunen och kyrkan omfattas av pensionslagen för den offentliga sektorn. I huvudsak sköter Keva alla invalidpensionsärenden som gäller statens, kommunsektorns, kyrkans och FPA:s personal.

I övriga fall bedöms arbetsoförmågan efter sjukdagpenningsperioden enligt kriterierna för allmän arbetsoförmåga. Allmän arbetsoförmåga (Tabell 1) gäller alla som arbetar i företag (ArPL), som företagare (FöPL), som lantbruksföretagare (LFöPL) eller inom sjöfarten (SPK). Arbetsförmågan ska vara nedsatt med minst två femtedelar på grund av sjukdom, lyte eller skada utan avbrott i minst ett år. Då bedöms den sökandes återstående arbets- och funktionsförmåga, dvs. om hen kan skaffa förvärvsinkomster genom sådant tillgängligt arbete som hen rimligen kan förutsättas utföra. I dessa situationer beaktas utbildning, tidigare verksamhet, ålder, bostadsort och jämförbara omständigheter till dessa. Rehabiliteringsstöd och invalidpension kan betalas av antingen arbetspensionsanstalten, FPA eller båda.

Om du vill kan du läsa mer om rehabiliteringsstöd och invalidpension på FPA:s webbplats.

Arbetsoförmåga vid rehabilitering enligt arbetspensionslagen

För att erhålla invalidpension förutsätts i pensionslagstiftningen en konstaterad sjukdom, ett lyte eller en skada som försämrar en persons funktionsförmåga under en lång tid så att funktionsförmågan inte räcker till för att arbeta eller skaffa en skälig utkomst. Rehabiliteringsmöjligheterna ska alltid utredas. En förutsättning för arbetspensionsanstalternas yrkesinriktade rehabilitering är hot om arbetsoförmåga, dvs. personens arbetsförmåga har försämrats så mycket att det sannolikt skulle leda till att personen går i invalidpension inom de närmaste fem åren. Rehabiliteringen ska vara ändamålsenlig, dvs. med hjälp av rehabilitering kan personens arbetsförmåga förbättras så att det är möjligt att fortsätta arbeta och pensioneringen kan skjutas upp. Arbetspensionsanstalternas metoder för yrkesinriktad rehabilitering är arbetsprövning, arbetsträning, omskolning och näringsstöd. Beviljande av invalidpension enligt arbetspensionslagarna förutsätter inte fullständig arbetsoförmåga.

En arbetstagare har rätt till invalidpension om dennes arbetsförmåga på grund av sjukdom, lyte eller skada bedöms vara nedsatt med minst två femtedelar utan avbrott i minst ett år. Invalidpension beviljas som full pension om arbetstagarens arbetsförmåga är nedsatt med minst tre femtedelar. I annat fall beviljas invalidpensionen som delinvalidpension.

Innan pensionsanstalten fattar beslut om invalidpension måste den utreda om arbetstagaren har rätt till rehabilitering enligt arbetspensionslagarna och säkerställa att arbetstagarens möjligheter till medicinsk rehabilitering enligt annan lagstiftning har klarlagts. Om arbetstagaren har rätt till yrkesinriktad rehabilitering enligt arbetspensionslagarna, fattar pensionsanstalten ett förhandsbeslut om rätten till yrkesinriktad rehabilitering. Om rätten beviljas har personen nio månader på sig att presentera en noggrannare rehabiliteringsplan för arbetspensionsanstalten. Ett förhandsbeslut om yrkesinriktad rehabilitering kan alltså sökas med ett B-utlåtande, även om planen inte är klar. Anteckna också ett eventuellt behov av stödtjänst i utlåtandet om personen behöver hjälp med att hitta en lämplig bransch.

Lagen om pension för arbetstagare fastställer att man vid bedömningen av i vilken mån arbetsförmågan är nedsatt beaktas arbetstagarens återstående förmåga att skaffa sig förvärvsinkomster genom sådant tillgängligt arbete som arbetstagaren skäligen kan förutsättas utföra. Härvid beaktas också arbetstagarens utbildning, tidigare verksamhet, ålder, boningsort och andra därmed jämförbara omständigheter. Om arbetsförmågan varierar beaktas arbetstagarens årliga inkomster.

Reservera tillräckligt med tid för att utarbeta lägesbilden innan du börjar utarbeta B-utlåtandet

En god bedömning av arbetsförmågan kan kräva att läkaren självständigt sätter sig in i handlingarna, ofta till och med 2–5 mottagningsbesök och andra yrkesutbildade personers bedömningar samt tid för att utarbeta utlåtandet. Tillräckligt med tid bör reserveras för besöken, även om bedömningen och planeringen kan påbörjas med ett kortare besök. Reservera tid för att gå igenom dokumenten och komplettera dem vid behov. Nyttja också andra professioner  i bedömningen av funktions- och arbetsförmågan, såsom  till exempel hälsovårdare och fysioterapeuter, psykologer,  ergonomer, kuratorer och sakkunniga inom det sociala området och rehabilitering. Även de ska göra bedömningar av funktionsförmågan med fokus på vad individen kan förväntas klara av och vad som inte kan förväntas av hen.

Fundera på nödvändiga konsultationer eller eventuella kompletterande undersökningsmetoder. Efter bedömningen ska du alltid ge personen en skriftlig plan som också innehåller en rehabiliteringsplan. I planen antecknas eventuella vårdåtgärder, en plan för rehabilitering och sysselsättning eller återgång till arbetet (se avsnittet Plan för stöd för arbetsförmågan i utbildningen Stöd för arbetsförmågan). Beakta stödet för personens resurser och handlingsförmåga under processen.

I det följande presenteras processen att bedöma arbetsförmågan med hjälp av en interaktiv bild.

_{Bild 4. Processen för bedömning av arbetsförmågan.}

Arbetsoförmåga är resultatet av en helhetsbedömning

Kom ihåg att förutom B-utlåtandet du skriver har både FPA och arbetspensionsbolaget även annan information. Sådan är till exempel arbetstagarens egen ansökan, uppgifter om sjukdagpenning, patientjournaler samt dokument över rehabiliteringsåtgärder.

• Medicinsk bedömning av sjukdomarnas inverkan på funktionsförmågan.
• Tillräcklig funktionsförmåga för de krav som arbetet eller det tänkbara arbetet ställer. Fullständig arbetsoförmåga förutsätts inte.
• Socioekonomiska faktorer, såsom ålder, yrkesskicklighet, utbildning och anknytningen till hemorten.

Personens egen ansökan är en viktig informationskälla. Det är bra om läkaren uppmuntrar patienten att fylla i ansökan noggrant och besvara frågorna med egna ord:

• En egen beskrivning av funktionsförmågan: vad klarar personen av, vad klarar personen inte av, vem hjälper hemma, en egen bedömning av prognosen och de värsta symtomen.
• Noggranna beskrivningar av de egna aktiviteterna.
• Grundutbildning, yrkesutbildning, arbetserfarenhet, fortsatta studier, arbetsområden, nuvarande situation. Observera också om patienten har fått anpassad undervisning eller stödundervisning.

Vid bedömningen av en 60-årings nedsatta arbetsförmåga (arbetspension och folkpension inom den privata och offentliga sektorn) betonas den yrkesmässiga aspekten av arbetsförmågan:

• En lång karriär som förvärvsarbetare.
• Belastning och slitage på grund av arbetet.
• Åldersrelaterade faktorer.
• Orimligt att fortsätta arbeta.
• Inom den offentliga sektorn beaktas också arbetets svårighetsgrad och ansvarsfullhet.
• Arbetsoförmågan bedöms alltid först (befogenhet enligt allmänna förutsättningar). Om en person som fyllt 60 år har en kort arbetskarriär, bedöms arbetsoförmågan enligt de allmänna förutsättningarna.

Beakta följande när du tar ställning till arbetsförmågan

1. Fundera på för vilket ändamål och för vem utlåtandet eller ställningstagandet görs. Beskriv relevanta aspekter och fundera på vad du som läkare bör ta ställning till. Om kunden har råkat ut för en olycka eller har en yrkessjukdom, får denne vanligtvis yrkesinriktad rehabilitering som ordnas av försäkringsbolaget.
2. Fundera på om det är fråga om yrkesbaserad eller allmän arbetsoförmåga.
3. Förtydliga begreppen arbetslöshet och arbetsoförmåga. Har den arbetssökande någon sjukdom som försämrar dennes funktions- och arbetsförmåga?
4. Beskriv konkret den sökandes yrke, utbildning, arbetshistoria och senaste arbetsuppgift.
5. Dokumentera sjukdomshistorien väl: korrekt diagnos (utan att lista symtom), vad diagnosen grundar sig på (undersökningsresultat), hur den har behandlats samt hur den påverkar arbetsförmågan.
6. Beskrivning av funktionsförmågan: vilka uppgifter klarar personen av i arbetet och vardagen och vilka uppgifter är svåra eller omöjliga att utföra. Be personen beskriva hur hen klarar av sina dagliga sysslor.
7. Nuläget, dvs. status, som grundar sig på dina egna undersökningar och observationer som läkare (till exempel rörelse i undersökningsrummet, hur patienten ser ut och låter), samt kliniska undersökningsresultat.
8. Beskriv en bedömning som expert hur förändringen i funktionsförmågan påverkar förmågan att klara sig i arbetet och vardagen. Personens egen beskrivning räcker inte.
9. Beakta faktorer som kan påverka undersökningarna, till exempel kundens motivation att rehabiliteras och återvända till arbetet, livssituationen, möjligheterna att få arbete och missbruksproblem.
10. Förtydliga vård- och rehabiliteringsplanen, beskriv vård- och rehabiliteringsföretagen.
11. Anteckna medicinska fakta, inte till exempel åsikter.
12. Om förmånen avslås ska du begära att få se beslutet om avslag. Bedöm innan du utarbetar ett nytt utlåtande om något väsentligt saknas i utlåtandet eller om det har skett en förändring i hälsotillståndet. Beskriv förändringen och dess riktning noggrant. Om funktionsförmågan inte har försämrats, överväg noggrant tillsammans med personen om det lönar sig att göra ett nytt utlåtande för pensionsansökan.

Om du vill kan du nu studera artiklarna på Duodecims webbplats (endast på finska):

• Repo Johanna. Lääkärinlausunto B. Lääkärin käsikirja, 2023.
• Repo Johanna, Parkkila-Harju Marjo ja Haukipuro Kyösti. Eläkettä hakeva potilas, 2023.

Personens uppfattning om sina egna besvär och deras inverkan på personens funktions- och arbetsförmåga är viktig. Läkaren ska redan vid bedömningen diskutera olika alternativ: Är personen delvis eller helt arbetsoförmögen? Vilka möjligheter har personen att få skräddarsydda arbetsuppgifter i sysselsättningsskedet? Är distans- eller hybridarbete möjligt? Vilka arrangemang för arbetsresor krävs för att en person med funktionsnedsättning ska kunna arbeta? Man bör också ta upp till diskussion om den upplevda funktions- och arbetsförmågan samt objektiva fynd är motstridiga ur ett försäkringsrättsligt perspektiv.

Bedömningen av funktions- och arbetsförmågan samt stödet för arbetsförmågan och anställbarheten ska vara transparent och förutsägbar även för personen själv. Detta förverkligas om personen själv aktivt deltar i processen. En noggrant genomförd bedömning är en öppen dialog mellan personen och läkaren.

Plan för stöd för arbetsförmågan

Vid varje bedömning av arbetsförmågan utarbetas tillsammans med patienten en plan för stöd för arbetsförmågan, vars mål är att främja hälsan och arbetsförmågan, förebygga arbetsoförmåga och stödja sysselsättningen. Planen är alltid individuell. Man kommer överens med personen om mål och åtgärder samt vilka åtgärder som prioriteras. Målen ska vara realistiska och uppföljningsintervallet lämpligt.

Det är skäl att välja de viktigaste faktorerna i planen med tanke på personens arbetsförmåga, sysselsättning och stödet för dem, för att undvika att den upplevs som för betungande. Det ska framgå tydligt i planen vad personens, hälso- och sjukvårdens och eventuella andra samarbetspartners roller är för att uppnå målen. I planen antecknas också uppföljning: tidtabell och ansvarsfördelning mellan olika aktörer. Med personer utanför hälso- och sjukvården behandlas ärenden endast med patientens samtycke.

Kvalitetssäkring av verksamheten

De aktörer som deltar i bedömningen av funktions- och arbetsförmågan ansvarar för uppföljningen och kvalitetssäkringen samt kommer överens om hur, var och av vem uppföljningen sker. Dessutom kommer man överens om när och med vem personen ska vara i kontakt med nästa gång eller vid behov. Praxisen måste granskas, utvärderas och utvecklas. De aktörer som ansvarar för social- och hälsovården har till uppgift att säkerställa att det finns system och strukturer för kvalitetskontroll och kompetensutveckling. Hälso- och sjukvården ansvarar för att de uppgifter som samlas i registret är av hög kvalitet i fråga om diagnosen och den anmälda diagnoskoden. Detta förutsätter bland annat att blanketterna för läkarutlåtanden och patientjournalerna är korrekt ifyllda.

Läkare som planerare och uppföljare av rehabilitering i praktiken – Mottagningssituation 3

Läkaren vid social- och hälsocentralen har gjort en bedömning av arbetsförmågan för en 48-årig kvinna. Efter en lång arbetslöshetsperiod arbetar hon nu med uppgifter inom logistikbranschen med lönesubvention. Hon uppger att hon har grundsjukdomarna hypertoni och diabetes, och för dessa har hon regelbunden medicinering. Dessutom har hon tidvis besvär i stöd- och rörelseorganen. Den huvudsakliga orsaken till arbetslöshetsperioderna har dock varit okontrollerad alkoholkonsumtion, vilket har lett till att anställningsförhållandena har varit korta.

Ett lönesubventionerat anställningsförhållande håller på att upphöra och vårdförhållandet övergår från företagshälsovårdstjänsterna till social- och hälsocentralen. Kunden vill själv utreda sin egen hälsosituation och vilket arbete hon ännu skulle klara av att utföra. Kunden har identifierat att hon behöver stöd för att bli fri från sitt missbruk även om det inte har förekommit frånvaro på grund av alkoholbruk i det lönesubventionerade arbetet. På arbetsplatsen har kunden skött sitt jobb utmärkt och varit en omtyckt kollega. Som avslutning på bedömningen av arbetsförmågan gör läkaren och kunden upp en plan för arbetsförmågan och läkaren antecknar den i patientjournalen. I planen dokumenteras de områden som kunden kan engagera sig i vid det här stadiet.

Form och struktur för planen för arbetsförmågan

1. Målen är kundens egna mål som hon tror att hon kan åta sig att följa. Som avslutning på bedömningen av arbetsförmågan rekommenderar läkaren missbrukarrehabilitering som stöder kunden i drogfrihet även om anställningsförhållandet inte fortsätter. I och med drogfriheten hålls även grundsjukdomarna i bättre vårdbalans. Som huvudmål ställs drogfrihet och som delmål vårdbalansen för grundsjukdomarna, som stöds av god kost och motion.
2. Kundens situation antecknas i planen som en sammanfattning av dennes allmänna livssituation samt arbets- och funktionsförmåga baserat på en omfattande kartläggning. Även tidigare gjorda och genomförda metoder för stöd av arbetsförmågan antecknas.
3. Kundens utbildnings- och arbetshistoria, styrkor, resurser och utmaningar beskrivs i planen.
4. Tjänster som stöder arbetsförmågan antecknas i planen enligt kundens egna mål. Här uppmärksammas också stöd för drogfrihet, till vilket kunden själv har förbundit sig. Att hitta en meningsfull arbetsuppgift stöder rehabiliteringen.
5. Genomförandet och tidtabellen antecknas tydligt i planen.
6. I planen för arbetsförmågan antecknas roller och ansvar för rehabiliteringen, missbrukartjänsterna, social- och hälsocentralen och arbetskraftstjänsterna. I planen antecknas också tydligt hur samordningen av tjänsterna ordnas vid social- och hälsocentralen. Samordningspraxisen varierar mellan social- och hälsocentralerna – ta reda på vad som gäller hos er.
7. Uppföljning avtalas konkret tillsammans med kunden. Någon annan än läkaren kan ansvara för uppföljningen. Kunden får inte lämnas ensam för att söka rätt servicestig. Utnyttja rehabiliteringsplanen om den har upprättats tidigare.
8. Planens förvaring och åtkomsträttigheter ska antecknas i själva planen, varvid man också beaktar var planen förvaras och hur uppgifterna i planen får överföras.

Arbetskarriärer blir alltmer varierande, yrken och arbetsplatser försvinner och nya skapas. Arbetskarriärer består alltmer av återkommande sysselsättning i en kedja av anställningar av varierande längd eller perioder av entreprenörskap. Sysselsättningsförmåga behövs alltid för nya uppgifter även inom långa anställningsförhållanden. Att förhindra arbetslöshet och stödja arbetskarriärer är samtidigt ett långsiktigt stöd för hälsan.

Upplevd sysselsättningsförmåga handlar om en persons uppfattning om hur lätt det skulle vara att hitta ett nytt arbete. Man bör inte dröja med att jämna ut individuella hinder för sysselsättning och utarbeta planer. Dessutom ska man komma överens om uppföljningen. Det är lättare för en person som fortfarande arbetar att få sysselsättning än en arbetslös, därför lönar det sig att agera under anställningsförhållandet. Möjligheten till behovsprövad yrkesinriktad rehabilitering med stöd från arbetspensionsförsäkringen kvarstår i ungefär två år efter att ett etablerat anställningsförhållande upphört. Personer utanför arbetslivet har ofta obehandlade sjukdomar som hinder för sysselsättning.

Bedömningen av arbetsförmågan förutsätter information om vilka krav arbetet ställer på individen. Det är bra om läkaren kartlägger hur personen till exempel har klarat sig i arbetsuppgifter såsom arbetsprövning, arbetsverksamhet eller arbetsverksamhet i rehabiliteringssyfte eller frivilligarbete under tiden som arbetslös. Vid bedömningen av arbetsförmågan ska man alltid beakta arbetslivets krav i löne- eller företagsarbete. I samband med stödet för sysselsättning ska läkaren sträva efter att beskriva hur det nya arbetet och arbetsförhållandena borde anpassas med tanke på arbetsförmågan och dess begränsningar. Också till exempel i processen för stödd sysselsättning är det särskilt viktigt att läkaren får information om huruvida arbetet eller arbetsförhållandena ännu kan ändras och i vilken mån. Läkaren får information om anställningsförhållandet, arbetet och arbetsförhållandena förutom av personen själv till exempel av en sakkunnig inom arbetskraftsservicen eller av en arbetstränare. Läkarens uppgift är att anteckna denna uppgift på blanketten för läkarutlåtande.

I nätverkssamarbetet med aktörerna inom skötseln av sysselsättningen och på arbetsplatsen bör man komma ihåg att kontrollera vilken information läkaren kan dela med sig till andra aktörer. I synnerhet vid förhandlingar av distans- och hybridtyp är det viktigt att kontrollera vilka olika aktörer som deltar i förhandlingarna. I regel diskuteras inte sekretessbelagda känsliga hälsofrågor i detta nätverkssamarbete. Läkaren måste kunna beskriva begränsningarna i arbetsförmågan utifrån arbetsinsatsen. Beskriv vad personen med sin nuvarande arbetsförmåga inte kan göra och vad hen klarar av att göra. Ta dessutom ställning till hur arbetsprestationerna ska följas upp i samarbete med läkaren. Uppföljning kan ske genom till exempel kontrollbesök eller annan kontakt via en på förhand överenskommen kommunikationskanal.

Läkaren som kommunikatör i praktiken – Mottagningssituation 4

På grund av långvariga ledbesvär har en 57-årig man återvänt till den normala 20 minuter långa läkarmottagningen vid social- och hälsocentralen. Svullnad och smärtor förekommer särskilt i finger- och handlederna och nu även i nedre ryggen. Av Kanta-arkivet framgår att han har konsulterats av en reumaläkare ett halvt år tidigare, då han fick diagnosen icke-aggressiv reumatoid artrit och ordinerades antiinflammatorisk medicin för att behandla smärta och svullnad. Mannen är långtidsarbetslös och utför för närvarande arbetsverksamhet i rehabiliteringssyfte vid Återvinningscentralen, men han skulle vilja förbättra sin egen ekonomiska situation, dvs. är intresserad av sysselsättning. Han har fått arbete som vårdbiträde vid en vårdenhet för äldre. Nu vill han diskutera med läkaren om hans reumatiska artrit utgör ett hinder för detta arbete.

På mottagningen konstateras att patienten är normalviktig och att ledstatusen i händerna är nu lugn, men nedre ryggen är stel i sin rörlighet. Han uppger att han tar sin medicin dagligen.

Läkaren frågar mer om arbetet. Arbetet är ett ettårigt tidsbundet tvåskiftsarbete på heltid i assisterande uppgifter på vårdavdelningen. Kunden beskriver att hans uppgifter omfattar tvättservice, assisterande uppgifter vid måltider och hjälp till vårdare på begäran. Berättar att han tycker om sitt arbete med äldre. Han beskriver att han ibland blir trött, särskilt efter att ha arbetat kvälls- och morgonskift efter varandra.

Som bedömning av arbetsförmågan föreslår läkaren att personen med nuvarande uppgifter kan fortsätta i detta arbete. Arbetet verkar vara lätt eller medeltungt och, enligt patientens beskrivning, varierande. Läkaren antecknar denna sammanfattning även i patientdatasystemet.

Dagen efter mottagningen ringer en arbetstränare till läkaren. Hen berättar per telefon att hen har personens tillstånd att kontakta läkaren. Du svarar att du inte kan lämna några uppgifter per telefon baserat på muntligt samtycke. Samtidigt berättar läkaren att sammandraget av bedömningen av arbetsförmågan finns tillgängligt för kunden på Mina Kanta-sidorna, så arbetstränaren kan begära uppgifterna direkt av kunden. Om det finns frågor på basis av detta önskar läkaren att kunden och arbetstränaren tar kontakt tillsammans eller så att läkaren på förhand har kundens skriftliga samtycke till att uppgifter om bedömningen av arbetsförmågan lämnas ut.

Ladda ner eller skriv ut en infograf

Du kan om du vill ladda ner eller skriva ut infografen nedan, "Person i arbetsför ålder på social- och hälsocentralläkarens mottagning", vars syfte är att stöda dig i att identifiera och bedöma en arbetsför kunds behov av stöd för arbetsförmågan.

Dessa källor och tilläggsmaterial är frivilliga. En helhet som omfattar en studiepoäng kan avläggas utan att läsa tilläggsmaterialet.

Autti-Rämö I, Salminen A-L, Rajavaara M ja Melkas S (red.) (2022) Kuntoutuminen. Kustannus Oy Duodecim. 2. uudistettu painos. (endast på finska)

Blomgren S. (2023). Palvelut ja etuudet heikossa työmarkkina-asemassa olevien toimijuuden tukena. Janus 31(1):24-42. Tillgänglig på: https://journal.fi/janus/article/view/111242/76738. (endast på finska)

Järvikoski A, Takala E-P, Juvonen-Posti P ja Härkäpää K, (2018). Työkyvyn käsite ja työkykymallit kuntoutuksen tutkimuksessa ja käytännöissä. Sosiaali- ja terveysturvan raportteja, 13. Helsinki: Kela. (endast på finska)

FPA:s videoinspelningar enligt ämnesområde: https://www.kela.fi/samarbetspartner-videoinspelningar

Webbkurs om rehabilitering som ordnas av FPA: https://www.kela.fi/samarbetspartner-webbkurs-om-rehabilitering

FPA.  Snabbguide om förmåner under sjukdomstid: https://www.kela.fi/sjuk-snabbguide

Käypä hoito -suositus. (2019). Sairauspoissaolon tarpeen arviointi. Tillgänglig på:  https://www.kaypahoito.fi/kht00137. (endast på finska)

Lederer V, Loisel P, Rivard M, Champagne F (2014). Exploring the diversity of conceptualizations of work (Dis)ability: a scoping review of published definitions. Journal of Occupational Rehabilitation;24(2):242–67. Tillgänglig på: https://link.springer.com/article/10.1007/s10926-013-9459-4.

Normia-Ahlsten L, Riisalo-Mäntynen T, Karjalainen J, Turkia T, Sahrio A, Salmi S-M, Pitkäranta S. Työkyvyn ja työllistymisen tuki hyvinvointialueilla - suositukset toimintamallien käyttöönottoon. Terveyden ja hyvinvoinnin laitos. Päätösten tueksi 6/2023. Tillgänglig på:  https://www.julkari.fi/bitstream/handle/10024/146474/URN_ISBN_978-952-408-066-8.pdf?sequence=1&isAllowed=y (endast på finska)

Repo, J. (2020). Lääkärinlausunto. Terveysportti. Tillgänglig på:  https://www.terveysportti.fi/apps/dtk/ltk/article/ykt01119/search/Hyv%C3%A4%20B-lausunto. (endast på finska)

Takala, T.; Aro, T.; Haanpää, M.; Hedenborg, M.; Kivekäs, J.; Leinonen, J. (2019). Vakuutusratkaisut potilaan tukena. Kustannus Oy Duodecim. (endast på finska)

Tengland P-A. (2013). A qualitative approach to assessing work ability. Work; 44(4): 393-404.

Työterveyslaitos (2023). Työterveyslääkäri kannustaa muokkaamaan työtä - jokaisen työpanos on arvokas. Artikkeli 19.9.2023. Tillgänglig på: https://www.ttl.fi/tyopiste/tyoterveyslaakari-kannustaa-muokkaamaan-tyota-jokaisen-tyopanos-on-arvokas. (endast på finska)

Van der Klink J, Bultmann U, Burdord A, Schaufeli W, Zijlstra F, Abma F, Brouwer S, Van der Wilt G. (2016). Sustainable employability--definition, conceptualization, and implications: A perspective based on the capability approach. Scandinacian Journal of Environment and Health;42(1):71-9.